Åre Bike Park intryck
Mina observationer under besöket
-
Väder var skit, men stigarna torkades snabbt efter solen dyker upp. Det blåste kraftigt vilket hjälpte torka marken. Stark vind orsakade att vissa lifter stängdes en gång.
-
Vattentäta kläder behövdes. Lera flög åt alla håll och kröp in i minsta hål i utrustningen. Vattentäta byxor och jacka krävs därför för skitvädersstunder.
-
Skyddsglasögon hjälpte inte på leriga stigar. De blev helt täckta av smuts halvvägs ner, sedan blev det lika bra med dem som att helt enkelt blunda. En framstänkskärm på gaffeln, till och med en sådan gjord av en plastflaska och fyra buntband, hjälpte något med lera som flög underifrån framhjulet. En mudguard är ett måste i alla fall.
-
Stigarna i Bike Parken är fina. Och det finns gott om dem. Jag uppskattar att det skulle ta mig ungefär fem hela dagar för att besöka alla gröna, blåa och röda stigar åtminstone två gånger. Svarta diamanten-stigar orkade jag inte cykla under besöket, men vissa få av dem ser ut som förhållandevis öppna och utan några jättehoppar, utan med svåra tekniska partier. Det vill säga kan man klara dem även om man måste hoppa av cykeln och gå några gånger.
-
Åre by är liten, och utanför att vandra eller cykla i fjällen eller bada i hotellet finns det absolut ingenting att göra i den. Det finns dock ett par lekplatser, flera fina restauranger och två större butiker (ICA och Coop)
-
Endurocyklarna med deras 170 mm fram/bakslag är skoj utför. Det hade varit flera tillfällen när jag tänkte “här dör jag” på rötterna eller branta steniga dropps. Oavsett det klarade cykeln sådana hinder genom att bildligt talat äta dem upp. Samma cykel förvandlas dock till ett trögt lidande när man behöver cykla lite uppför eller till och med på en slät yta. Dämpningen äter en hälft energi man ger vid varje vevs varv. Och en pytteliten kassett (jag tror det var en 9-delad 11-28) hjälpte inte heller att röra på vevarmarna.
-
Torra vädret menar inte att greppet är bättre än i blöta förhållanden. Fast däckens grepp var bra hela tiden råkade jag avsluta med en “wash out” ett par gånger. Men det ska hellre tillskrivas min dåliga teknik.
-
Det fanns förvånansvärt flera tjejer på cyklar samt många barn i åldern mellan 5 och 12 år. Folket talade helst svenska, lite finska, lite engelska, kanske norska. Inga ryssar träffades på backar; ett fåtal hittades i byn.
Mina prestationer
-
Jag har inte dött trots att jag ofta cyklade utan någon självbevarelsedrift.
-
Jag råkade skära bakdäckets sida på Månskogen så att däcket kasserades. Jag behövde sedan gå hela vägen ner till verkstaden för att lämna cykeln in för reparation.
-
Jag gled ur ut stigen ett par gånger när det var lerig. Det gjorde jag en gång på Serpentinen som var den enklaste stigen.
-
Jag råkade röra bakhjulet men rumpan vid ett tillfälle. Också råkade jag bottna ut till dämpnings ände en gång. Inga “whiplash”-stunder dock.
-
Råkade stuka höger foten under en dag med finaste vädret. Det läkas dock snabbare än förväntat.
Planer för nästa gång
Jo, jag vill gärna besöka bike parken i framtiden. Det finns fortfarande så mycket att köra där.
-
Att nå Åre topp platå. Jag stukade foten på väg dit och därför misslyckades att ta “Easy Rider” stigen som låter som något kul.
-
Köra Kanonröret mer. Dess träspänger är kusliga men skoj.
-
Besöka Sveriges och världens andra bike parker.
-
Det finns inget värde att skaffa sin egen riktig långslag enduro- eller downhillcykel eftersom den är oanvändbar utanför en bike park där man kan hyra en sådan. En heldämpad cykel med 130-140 mm slag dock…
