Om kartor överhuvudtaget och om bland annat Openstreetmap

Ett av mina fritidsintressen är friluftsvandring, antingen till fots eller på cykel. Jag antar att jag har fått intresse för det när jag var 13 år gammal och stannade med min far på hans jobb som skogsingenjör. Jobbet bestod av att räkna och mäta träd för att utreda tillgängliga volymer av trä. Det innebar att man vandrade i skogarna under lång tid.

Sedan dess vandrade jag på antal platser i Ryssland och i andra länder, ensam och med vänner, på slätter och fjäll, på skogar och mossar, under semestrar och under tävlingar, på somrarna och på vintrarna. Sverige passar perfekt för dem som älskar att vandra. Och det finns ett ordspråk: Naturen ger alltid dig mer än du bad om.

Om man inte vill gå vilse hela tiden när man vandrar i ett friluftsområde behöver man en bra karta över det området. Det är inte alltid lätt att hitta en sådan karta. Ju mer glesbefolkat och avlägset ett område är desto är det svårare att få tag dess karta.

Kartläggning är en konst

En riktigt bra karta är en höjdpunkt för både visuell och typografisk design för att den sammanför två olika konstkunskaper. Kartinnehåll bör upptäcka viktiga terrängdetaljer och dölja samtidigt de som inte är lämpliga och kan störa ens uppfattning. Inskriptionerna skulle vara lagom stor för att kunna lättläsas men inte täcka terräng.

Det finns tjocka böcker som beskriver regler på kartformgivning. En regel lyder: en karta ska föredra tydlighet över verklighet. Ett exempel: om det finns en markdetalj som är osynlig på kartas skala dock är denna detalj viktig vid orientering, då den ska visas som om den skulle ha varit större.

Olika skalar av samma karta är i själva verket oberoende kartor — ena skalnivå kan inte anses som en mekanisk förstoring eller förminskning på någon annan nivå. Till sist anses en karta för bilförare så passar den inte till fotgängare, cyklister eller sjömän.

Papperskartor

De traditionella kartorna som är tillverkade av papper har många fördelar. De beror inte på någon energikälla för att fungera. Fast en karta kan bli våt kan man torka den och sedan funkar den återigen; ibland utgavs kartor på vattentätt tyg.

Även om en björn äter en halv karta kan du fortfarande använda den resterande halvan.

Det finns nackdelar också. Jämfört med elkartor tar papperskartor upp mer utrymme i ryggsäcken och de kan väga mycket.

Kanske den starkaste nackdelen när det gäller papperskartor är att de blir föråldrade så småningom. Det vill säga att de inte länge speglar terrängens läge. Det är omöjligt att uppdatera pappret efter det har blivit utskrivet.

Under en lång tid var de bästa kartor som tillverkades av de sovjetiska militärerna. De heter Generalstabens kartor och täcker hela världen med otroligt hög noggrannhet. När Sovjetunionen föll läcktes kartorna till allmänheten. De beskriver fortfarande noggrant vissa av jordens regioner men under tiden ju mer och mer inte stämmer överens med verkligheten. Det har aldrig varit lagligt dessutom att använda dem av civilbefolkningen eftersom de inte har släppts fria formellt från hemlighetsstämpeln.

Just nyligen har jag hittat butiker som säljer riktigt härliga papperskartor över de Sveriges friluftsområden.

En annan offentlig källa för Sverige heter Ekonomisk kartan från 1978. Den ser ut att ha många detaljer.

I vissa fall är det fördelaktigt att ha markens flygbilder eller satellitbilder. Om man känner till hur man kan läsa dem kan man se flera små men ändå viktiga detaljer som saknas på kartor därför att en karta alltid är en förenkling.

Elkartor

I dag är det ofta lättare att använda olika elektroniska kartor som finns på mobiltelefonen eller på datorn. Det viktigaste är att man kan se sin egen position på realtid samt sitt spår. Det förenklar orientering betydligt.

Det finns otroligt bra elkartor för Sverige, till exempel på webbsidan Hitta.se.

Det är dock inte bekvämt att förlita sig på mobiltelefonen när man är ute eftersom batteriet går ut snabbt. Därför använder man tillägnade GPS-enheter, där GPS står för det globala positioneringssystemet. De har egentligen utbytbara batterier som varar längre än någon telefonsbatteri, de är stadiga, vattentäta och kan fungera i bred temperaturvariation.

Det mest populära företaget som tillverkar turistiska och cykling GPS-enheter heter Garmin. Dock erbjuder Garmin också elkartor av alla världsdelar för sina produkter är dessa kartor inte så trevliga. De kostar pengar men är ofta föråldrade och visar inte viktiga objekt. Därför finns det olika alternativa elkarttillverkare, till och med kan man göra dem själv.

Det mest populära offentliga databas heter Openstreetmap också känd som OSM.

Vad är Openstreetmap för något

OSM är ett internationellt projekt att skapa en världskarta som alla får gratis och fri tillgång till. Kartan ritas av volontärer runt världen. Man kan säga att OSM är Wikipedia för geografisk information.

Hur kan man använda OSM

Det enklaste sätt att njuta av OSM är genom att besöka projektets webbsida där en färdig karta vistas och spana på den, söka efter objekt av dess namn, planera en rutt mellan objekt, mäta avstånd osv.

Samtidigt får man tillgång till de underliggande data och kan bygga upp sina egna privata eller offentliga tjänster på dem, exempelvis visa en karta på sin webbsida eller exportera den till en GPS-enhet.

Hur man bidrar till OSM

Var och en får bidra till OSM-projektet på många olika sätt: donera pengar, ladda upp sina GPR-spår eller hjälpa till att rita saknade områden eller korrigera hittade fel.

Källor på kartdata

De två vanligaste källorna för att rita på OSM-projektet är GPS-spår och markbilder. Ett GPS-spår är en fil som skrevs av en GPS-enhet. Ett spår är en inspelning på ens rörelse i rymden och det kan också innehålla vägpunkter med valfria anmärkningar. GPS-spår underlättar att återställa vägar som man reste på, upptäckta objekt och deras former.

Flygplansbilder och satellitbilder togs respektive från flyg eller rymdsatelliter. Sådana bilder innehåller mycket information och är på sistone av hög upplösning. Man använder dem som kartasunderlag och sedan drar man på objekts kanter. Man behöver alltså kunna känna igen objekt på bilderna. Det är också viktigt att placera bilden noga på rätta koordinater annars blir alla objekt flyttade. Oftast kombinerar man både GPS-spår och flygbilder.

Man kan också använda andra källor såsom lokalkännedom och skannade papperskartor. Man måste dock tänka på om licensen på kartorna som används. Upphovsrätten förbjuder att helt enkelt kopiera information om det inte är tydligt tillåtet enligt upphovsrättsägaren. Till exempel kan man inte bara kopiera saker från Google-kartor. Några länder, myndigheter och företag släppte sina kartor till allmänheten, då får man använda dem.

Kartritningsdetaljer

För det första vill jag beskriva vad OSM-kartor består av. Samtlig information som finns i OSM består av punkter, linjer och förhållanden.

En punkt kan stå för ett föremål vars storlek inte är viktig. Varje punkt har således koordinater som motsvarar en prick på jordkloten.

En linje kopplar ett antal punkter och används bland annat när det gäller vägar. Stängda linjer begränsar ytor såsom kustlinjer, stadsgränser, huskonturer osv.

Ett förhållande är det mest flexibla sättet att lagra information på. Det tillåter att koppla ett antal punkter och linjer på något sätt. Förhållandet används till exempel när man vill rita en yta med inre hål eller visa att några utspridda objekt egentligen är förenade.

Varje objekt kan ha valfria etiketter i formen av par nyckel — värde. Till exempel, en väg kan markeras med några etiketter highway=secondary, name=Drottningholmsvägen, surface=asphalt osv.

Samtliga punkter och linjer beskriver vilka vägar korsar varandra, vilka hus står nära vilka vägar, där en skog slutar och en äng möts osv. Man kan också beskriva osynliga saker såsom trafiklinjer, landgränser, anteckningar för andra kartanvändare.

Men det räcker inte bara att ha en databas för att en människa inte ska kunna se dess innehåll. Det behövs visualisera, omvandla denna information till en visuell representation. Den här uppgiften utförs av olika målare (engelska renderer) som är mjukvaror som läser OSM-databasen och ritar dess innehåll till någon bild.

Min erfarenhet av att rita OSM-kartan

Att lägga till ny data till kartan är inte lätt. Naturen själv sätter upp vissa teoretiska och praktiska frågor som gäller geometri, formell logik och användarvänlighet när man försöker översätta terräng till ett imaginärt pappersblad.

Det är visst enkelt att göra små rättningar såsom att lägga till en kort väg eller att rita ett litet hus. Men så snart man försöker beskriva ett litet skogsområde blir det plötsligt svårt. Jag stöter på ett antal frågor varje gång.

Var slutförs en yta och inleds intilliggande yta?

Ytorna i städer är enklare att rita eftersom hus, gator och parker är formgivna av människor. Människor tenderar att förenkla platser där de bor på. I naturen finns det inte något sådant system; föremål råkar bara existera utan några utgivna gränser. De kan blandas med varandra och de motstår människans försök att klassificera dem.

De naturliga objekten har sällan tydliga gränser. En tjock skog blir gles mot dess kant och övergår lätt till en äng. Var är deras gräns?

Inkluderar ett objekt annat objekt?

Tänk på en ö i en skog. Ska den här ön också markeras som den omgivande skogen? Eller slutar skogens yta där öns yta börjar? Om en väg går igenom en jordbruksmark, ligger då vägen på eller delar marken sig itu? Är det samma läge om sådan väg är en bred motorväg med sex linjer eller en smal bruksväg?

Tillfälligt och varierande markläge är svårt att visa på en statisk karta

Tänk på att ebb och flod påverkar kustlinjens form. Där det fanns sjö kommer sedan bli fast marken och tvärtom. Jag känner till en väg i Acadia naturreservaten i USAs delstaten Maine. Denna väg försvinner varje dag i flera timmar eftersom det sjunker under vatten! Ett annat exempel är vägar som existerar bara på vintrarna eftersom de ligger på sjöis.

Höjdprofilen är svårt att visa upp

En klassisk karta anses som terrängs platt vy. Men det räcker ofta inte för att man behöver visa broar över åar, underjordiska tunnlar, trafikplatser med flera nivåer med mera. Det blir stökigt i fall med komplexa byggnader med flera ingångar på flera nivåer.

Att känna till höjden över havet är också mycket viktigt för de som är vandrare. Jag hade inte ansett det när jag bodde på marken med slät karaktär. Fast jag kände på min första vandring i ett bergsområde att jordytan verkligen var tredimensionell men inte tvådimensionell, och att en bra karta borde spegla detta faktum.


Written by Grigory Rechistov in Uncategorized on 09.01.2018. Tags: övning,


Copyright © 2018 Grigory Rechistov